Som några vet har jag en gång i tiden haft belgiska harar. PippiAdolf's Rödluvan "Yra" och hennes kullbror PippiAdolf's Intro. Ingen av dem är i livet idag, ingen av dem fick uppleva deras 2 års dag. Jag fick inte ens säga hejdå.

 

En dröm jag haft sedan jag började med kaniner var att en dag få äga en Belgisk hare. Jag har haft över 80 kaniner i mitt liv och tillslut, efter år av letande efter uppfödare, efter mycket tänkande och långa mailkontakter med olika uppfödare åkte jag till Örebro och hämtade hem min alldeles egna hare. Jag uppdaterade min uppfödare väldigt ofta och han erbjöd mig att få köpa en kullbror till Yra så efter att ha fixat med burplats så for vi till Örebro igen och hämtade hem brorsan Intro som var rena motsatsen till Yra.

 

Intro var väldigt orolig och rädd till en början, han greps av panik när jag bytte mat och vatten åt honom, det gick inte att hålla i honom och det var näst intill omöjligt att flytta honom från buren till hagen medan syster Yra klättrade upp i famnen och gjorde precis allt för lite uppmärksamhet och en pelletsbit. Yra var inte rädd för någonting, då menar jag ingenting.

 

Hon skuttade fram och hälsade på en räv mitt i natten som fick tag i hennes tass genom burgallret. Blev hon rädd för räven efter det? nä, Yra var fram och skulle hälsa på den i alla fall. Hundar kom fram till hennes bur och nosade och hon nosade tillbaka genom gallret. Barn och ungdomar bråkade och slog sönder saker ute på gården och medan Intro och mina korsningar var oroliga och sprang runt i sina burar satt Yra i sin bur och spanade på vad som hände.

 

Som ni förstår var Yra en väldigt speciell kanin, hennes bror märkte man knappt av, man tänkte inte på honom lika mycket som Yra. Men när jag flyttade hem igen och Intro fick bli innekanin tillsammans med Yra (korsningarna bodde på balkongen då de varit utekaniner i större delen av deras liv) så blev Intro mycket tryggare och han började ta plats. Jag hade honom frigående nästan hela tiden till en början och han blev en helt annan kanin. Intro var så snäll, han var lugn och stressade aldrig upp sig sen han blev innekanin. Yra gick det inte att gosa med, det var omöjligt. Hon var som ett vilddjur och sparkades och rev mig blodig så fort hon ledsnade på att sitta i famnen medan Intro fann sig i det och han njöt.

 

När Izor flyttade hem till mig insåg jag att jag inte hade tiden till 4 kaniner, eller 1 kanin. Så jag tog det hårda beslutet att sätta ut kaninerna på foder, Intro flyttade tillbaka till uppfödaren och Yra flyttade ner till Skåne. När jag lämnade av transportburarna till transsportörerna fanns det inte i min världskarta att det var sista gången jag såg dem.

 

Intro blev sjuk och hittades död i sin bur en vecka efter sin medicinkur. Hans kullbror som uppfödaren behöll hittades också död samma dag. Varken jag eller uppfödaren vet vad dödsorsaken var då endast kullsyskonen dog och ingen annan kanin på gården och att just dem två hade samma symptom.

 

Yra blev riktigt sjuk för ca 1 år sen, jag fick ett samtal från hennes fodervärd som berättade att hon gjort allt i hennes makt för att få henne frisk. Yra som levde för mat åt ingenting, hon vägrade äta sin medicin och blev bara sämre och sämre. Jag tog beslutet att låta henne avlivas efter några samtal med fodervärden. Vi vet inte heller varför Yra blev sjuk och vi kommer nog aldrig få veta det heller.

 

Nu blev det ett väldigt icke hundrelaterat inlägg men jag kände för att skriva om mina saknade långöron.

Mina korsningar Chili och Joshi lever loppan på en gård, de lever verkligen livet de förtjänar.