Izor och jag åkte till Stockholm igår för att träffa Åsa som jobbar med hundar/hundbeteende för att få hjälp med Izors utfall mot andra hundar. Under resan dit skötte han sig väldigt bra, han var dock rätt nödig och som många vet bajsar Izor nästan aldrig i koppel. Så jag fick släppa honom ute på en gräsplätt i Södertälje och han gjorde ifrån sig direkt. Efter en stund kom vårat tåg mot Vagnahärd och vi hoppade på det. När vi kommit fram till slut destinationen för våran resa fick vi vänta en liten stund innan Åsas man och dotter hämmtade upp oss. Jag fick redan från bilresans start ett väldigt gott intryck av dom. 

 

Väl framme mötte Åsa upp oss på grusplanen och och fick bara positiva vibbar från henne. Vi gick in och startade direkt. I 1,5 timme pratade vi om oss, om mig och om Izor. Under hela tiden iaktog Åsa Izor och förklarade för mig vad hon såg som jag inte alls tänkt på i vanliga fall. I början var han ganska stressad. Två tågbyten, trång kabin, ny miljö, nya människor, nytt hus. Men efter 40 minuter så låg han och sov på soffan jag satt på. 

 

Jag fick berätta för Åsa hur jag tränat Izor och vilka metoder jag använt mig av innan hon berättade vilken metod vi skulle testa. Allting filmades så att jag fick chansen att se hur Izor ser ut från andras perspektiv när vi är ute. Felet jag har gjort med Izor är att jag har krävt att han tar ögonkontakt med mig vid hundmöten och det är helt fel. Izor är en reserverad hund, mot både människor och hundar. Han tycker att hundar är spännande, men på håll. När vi har stött på ett hundmöte så ser Izor hunden på håll och när jag sedan kräver att han ska titta på mig under hela mötet och sen gå vidare blir Izor orolig. Hunden som nyss var en bit framför honom är helt plötsligt borta. Det skapar stress och oro då han vill veta vart den andra hunden är. Det resulterar till utfall. Det vi har fått lära oss är att Izor faktiskt ska få titta på andra hundar vid möten. Han har aldrig fått göra det. Han ska få vara med under ett helt hundmöte och se hunden komma och sedan försvinna. Izor undviker att ta ögonkontakt med andra hundar om han får chansen att välja och det såg vi tydligt igår. Både på film och i verkligheten. 

 

Hur jobbade vi med Izor då? jo, vi började med ett långt avstånd. Å's man kom med en av deras hundar och Izor fick syn på den. Han tittade fort bort och tog sedan ögonkontakt med mig. Som han är lärd att göra. Istället för att belöna honom gick vi närmre och närmre den andra hunden. När Izor tittade på honom fick han till en början godis hela tiden. När han insåg att den andra hunden inte tänkte göra någonting väntande vi med godiset, han tog frivilligt kontakt med mig men fick ingen belöning förrän han tittade på den andra hunden igen. Han skulle alltså Titta på hunden, titta på mig och sedan titta på hunden igen för att få en godis. Till en början fattade han ingenting. Han tittade på mig och tänkte säkert "är du knäpp matte, jag gör som du säger". Men det tog inte många sekundrar innan han förstod att han faktiskt fick titta på hunden. Han varken morrade, reste svansen eller blåste upp sig. Det varr som att han bara fick pusta ut efter att ha hållit andan i flera år. Vi jobbade med ett relativt brett avstånd till en början men Åsa tyckte att vi skulle försvåra det och faktiskt göra ett hundmöte, rätt så tight. Jag kände att vi skulle fica det så det gjorde vi. Izor passerade den andra hunden utan att dra i kopplet eller spänna sig. Vi tog en paus efter det och gick in och fortsatte prata. Izor somnade som ett ljus på golvet av utmattning. Nästa utmaning blev svårare, vi åkte in till Trosa där det kryllade av hundar. Vi jobbade med samma metoder och då var det nya hundar, ny miljö, nya dofter men han fixade alla möten iallafall. Helt ärligt så tappade jag räkningen på hur många möten vi fick. En äldre dam med en liten krake i flexi såg att vi tränade med Izor och ändå släppte hon fram sin fluffiga hund som var någon decimeter från Izor och han struntade i den totalt. Min nervositet för att möta hundar släppte helt och vi mötte fler och fler hundar. Izor gjorde alltså 0 utfall, han gurglade så att det nästan blev ett morr 1 gång i 2 sekunder innan han förstod "Aha, justja, jag får ju titta på hunden". 

 

Efter en stunds träning var det dags för oss att tacka Åsa med familj för att åka hem igen. Vi har bestämt att vi ska åka ner en gång till och träna. Izor är inget hopplöst fall, inte i närheten av det. Han är reserverad och tycker faktiskt inte om att andra hundar blir för närgångna. Och det får man acceptera. I muskelminnet sitter det "hund - utfall" och det måste vi jobba mycket på att ändra. Så från och med nu är det nya regler kring Izor. Ingen annan förutom jag håller i hans koppel när vi är ute förutom de gånger pappa tar honom. Han ska gå med kort koppel och det är inte för att lära honom att gå fint, utan det är för att lära honom att Vi går tillsammans och att vi skapar oss en bubbla så att Vi kan möta främmande hundar tillsammans. Ingen får hälsa på honom när vi är ute, varken vänner, familj eller främlingar om inte jag ger honom ett frikommando som exempelvis "hälsa". 

 

Vi kommer att fixa det här, vi är ett fantastisk team Izor och jag. Våran framtid ser ljus ut och nu kan jag faktiskt tänka på att vi i framtiden kommer att kunna tävla. ♥