Äntligen ser jag ljus i saker och ting. Jag ser en mening med saker jag gör. Hundträningen känns underbar trots motgångar. Jag hamnar inte i ett svart hål och gräver mig omkring där utan jag kan se lösningar. Fy sjutton vad jag är glad. Jag ser ljus i nästan allt. Jag har universums finaste hund och skulle aldrig i hela mitt liv omplacera honom. Han är inte bara en hund för mig utan en livskamrat. Alal dagar är inte en dans på rosor, faktum är att det inte är många dagar alls. Men jag ger inte upp. Jag vet att vi kommer fixa de problem vi har. Allt ligger hos mig, jag måste bli tryggare i mig själv och mer stabil som människa och matte. 

 

Idag var det första kloklippningspasset som vi båda njöt av till fullo. Izor låg i min famn och jag klippte klo för klo, masserade honom lite, myste med honom och klippte tasshåret och smörjde in tassarna och jag hörde hans lugna fina andetag. Prinsen sov hela tiden och vi fick en rejäl mysstund på köksgolvet.

 

Izor har blivit sjukt mycket keligare, det kan bero på att hans tonårsfasoner börjar lugna sig. Han är så jäkla go den här hunden. Han verkligen sprider kärlek till folk. Ojoj vad jag älskar den hunden. Och jag älskar livet.