Jag har alltid velat ha hund, när jag var 4 år så försökte jag göra allt för att få en. Såklart blev det ett nej.

Sen jag var 8 år gammal har jag gått ut med en Papillon och jag går med henne än idag.

2005 (Var 10 år) tog jag hand om en tervuerenkull då uppfödaren inte skötte om sina djur. De var vanvårdade och inte i det skick man vill ha en valp i.
Jag matade hundarna, gjorde rent åt dem och gick ut med dem allihopa varje dag. 6 valpar och två vuxna.

Jag förklarade att jag klarade av en hund och de förstod det men det blev fortfarande ett nej.

Papillontiken blev mer och mer min, hon började vara hemma hos oss titt som tätt och mina föräldrar hade ingenting emot det.

Innan tervarna blev omhändertagna av polisen så hade en av valparna fått ett hem i samma område som jag bodde i. Jag gick såklart dit och förklarade vem jag var osv. Hunden kände igen mig och jag började även gå ut med henne.

Någon månad senare bodde en till terv i mitt område, jag visste att den hunden var min favvovalp i tervkullen jag hade hand om. OCh jag hade rätt, gick även dit och presenterade mig, de hade även en Greyhound sen tidigare som tydde sig till mig.

När jag var knappt 11 år gammal gick jag ut med en papillon, en greyhound och två tervar, jag kunna hantera stora hundar utan problem och mina föräldrar blev lite mer trygg att jag gick med större hundar när jag gick på kvällssidan.

Mitt liv kretsade runt hundarna, de var mina kompisar.
Eftersom mitt ursprung inte är från Sverige och vi bodde i ett område där bara invandrare bodde så blev jag utfrysyt. Jag var smutsig, äcklig och "haram" enligt barnen och deras föräldrar på området.

Jag blev såklart jätteledsen men tänkte inte släppa "mina hundar" för det.

Min favvoterv flyttade efter en tid till Söderhamn, jag var varmt välkommen dit när jag vela för familjen så jag började åka dit på helgerna. Delvis för att träffa hundarna, även för att få komma ifrån stadslivet.

Efter ett tag fick jag ta med mig den andra terven dit, då var allt helt underbart.

2010 fick Min favvoterv Milla en kull valpar. Ägaren till Milla sa att jag skulle ha en valp då jag förtjänade en och att jag BEHÖVDE en valp.
Mina föräldrar gick med på det, jag valde ut en valp som tyvärr avled vid 7veckors ålder. Jag fick välja en annan (jag hade "förtur" att välja valp). Jag hittade min älskade valp sen kom dagen då de åkte ner med valpen och papprerna skulle skrivas på.

Det var den bästa dagen i mitt liv, jag var så lycklig! Helt plötsligt sa min mor - Nej. Hon ska inte ha den, ta tillbaka den.

Då krashade min värld, ägaren till valpen blev så chockad och besviken. Hon vela att jag skulle ha den hunden men så blev det inte.

Jag stack hemifrån då och vägrad prata med någon, varken med familjen som kom med valpen eller någon annan.

Det jobbigaste var när familjen berättat att min valp flyttat till en farbror. Han hade ju tagit MIN bebis!

En liknande händelse hände med min förra kanin.
Jag fick köpa en kanin, tog kontakt med en uppfödare och hämtade hem kaninen.
När jag kom innanför dörren så sa dem - Du ska lämna tillbaka den.
Jag vägrade göra det så de tog kaninen från mig och åkte tillbaka med den.

Där gav jag upp hoppet, jag skulle aldrig få en hund. Inte sålänge jag bodde hemma.

(Pappa har alltid gillat djur och han såg inget hinder med att jag skulle få hund, däremot var min mor inte så rolig)...

För 2 månade sen flyttade jag hem igen (bodde på ett annat ställe i över ett halvår) och då förstod pappa att jag aldrig mer skulle må bra om jag inte får min hund, under de månader som jag inte bodde hemma tänkte han hela tiden på mitt tjat om hund.

Så den 22 januari 2012 åkte pappa och jag till Boden och hämtade hem min älskade hund. MIN hund.

Ibland sitter jag och tittar på Izor och måste påminna mig om att han är min hund.

13 år tog det för mig att få min prins.