Idag tog mamma och jag en långpromenad på 3 timmar med Izor. Vi gick i bollan där vi stötte på en hel del hundar idag och jag är riktigt stolt över honom idag. Av alla hundar vi såg började han bara morra på en Pumi på vägen hem. Kunde avbryta honom och kalla på han när han morrade på hunden utan problem.

 

Jäklar vilka framsteg vi har gjort på bara ett år, förr drog han i kopplet, ren upp mina lår med klorna, kunde bita mig i armarna när han såg en hund från håll. Han låste sig väldigt fort och var svår att få kontakt med. Min fina uppfödare skrev dagligen att vi skulle träna på kontakten då jag testat nästan vad som helst. 

 

Allt från att ryta i, ta tag honom i nackskinnet, gå åt ett motsatt håll, ha halsbandet högt, ta tag i nosen, mata med godis, ta fram en favoriteksak, försöka göra mig själv roligare m.m då ingenting verkade ge resultat kändes allt hopplöst. Åsa sa åt mig att inte lägga så stor fokus i det vi höll på med just då, dvs Lydnad utan istället jobba mer och mer på våran kontakt. 

 

Jag har alltid godis på mig i jackfickan och belönar honom om han beteer sig när vi går förbi hundar. Ibland kan han till och med gå 2-3 meter från en annan hund utan problem så jag är så jäkla glad över att det gått fram så bra som det gjort. Jag har gjort misstaget att låta andra träna honom och det ångrar jag som sjutton. Men gjort är gjort och alla gör vi misstag. 

 

Och jag har lärt mig så mycket under den här tiden, att behålla lugnet och belöna rätt. Han kan visserligen inte gå i koppel men det lägger jag ingen fokus på nu, hundmöten är prio nr 1. Idag blir jag inte lika nervös vid ett hundmöte som jag blev för ett år sedan. Mycket spelar in på hur vi är, vilket tillstånd vi är i just då.